Den vingklippta musikern

Du som är professionell musiker har sedan barnsben ägnat ändlösa timmar åt övning. I din yrkesvardag står du under höga prestationskrav både från dig själv och andra. Du måste hela tiden hålla den tekniska nivån uppe, samtidigt som du måste lära in ny repertoar. Du arbetar inom ett väldigt konkurrensutsatt område med höga krav från arbetsgivare, medmusiker och publik. Att klara sig helskinnad genom en sådan verklighet är inte lätt.

Det som alltid borde vara ett friktionsfritt samarbete mellan musikern och instrumentet, liknar ofta mer en dragkamp eller brottningsmatch. Allt mer spända muskler gör kroppen tung och hämmar ett fritt flöde. Smärta i nacke, rygg, armar eller händer blir för många musiker en del av vardagen. En hämmad teknik och en oförmåga att hitta ett fritt musikaliskt uttryckssätt, leder till frustration och otillfredsställelse.

Musikerns främsta instrument

Det primära instrumentet för varje musiker är den egna kroppen. Med musikaliteten instängd i ett fängelse vaktat av stela och spända muskler, är ett fritt och spontant känslouttryck en omöjlighet. Missbruk av kroppen slår alltså dubbelt för en musiker; det leder inte bara till smärtproblem, utan hämmar även en god teknik och det musikaliska flödet.

Med alexandertekniken lär du dig att använda kroppen utan felaktiga spänningar. Genom förbättrad koordination och finmotorik, kommer du att kunna förfina din teknik och frigöra ditt uttryck. Du kommer att öka din kroppsmedvetenhet och kunna undvika att skada dig själv när du spelar.

Tillämpad alexanderteknik

Många framstående musiker och sångare använder och rekommenderar alexandertekniken. Bland dem återfinns Esa-Pekka Salonen, Sir Colin Davis, Renée Fleming, Sir Yehudi Menuhin, Julian Bream, James Galway, Paul McCartney och Sting. Tekniken lärs sedan länge ut på Juilliard School of Performing Arts i New York, The Royal College of Music och The Royal Academy of Music i London, liksom på många andra institutioner världen över.

Två musiker som aldrig tagit några alexanderlektioner är Arthur Rubinstein och Janos Starker, och just eftersom de inte behövde det får de tjäna som illustrationer här nedan. De fungerar båda enligt alexanderprinciperna, men Rubinsteins koordination och elegans är oöverträffad. Lägg märke till den upprätta hållningen och den totala friheten i varje rörelse – något som han hade kvar upp i nittioårsåldern.